Milas första tågresa

Vi åkte upp till mormor och morfar igår. Det blev ett helt spontant beslut, taget i söndags kväll vid tiotiden eftersom Milas mormor skulle jobba i Örebro över dagen på måndagen. Vi bestämde då att ta tåget till Örebro och sedan följa med upp till Falun. Vi åker sedan ner till Skara tillsammans på fredag. Kalle jobbar och är ensam hemma med katterna hela veckan.
Vi bestämde alltså att vi skulle ta tåget till Örebro. Det tar ca 1,5 timme och det är ju lagom. Jag var nervös över allt eftersom mormor antagligen inte skulle hinna klart med jobbet för att möta upp oss. Vi skulle alltså få ta oss av tåget själva...
Kalle hjälpte oss upp på tåget. Vi hade typ 2 min på oss i Skövde. Kalle sprang in med Mila och vår väska, sedan fick han hjälpa mig upp med vagnen. Vagnen är så bred så vi kom inte fram i gången utan Kalle, stressad som få, fick lirka, lyfta och nästan slita fram den till en plats. Sedan var han tvungen att springa av. Mila skrek och dessutom kom en annan tjej med vagn hon också. Vi skulle få plats med två vagnar på en vagnparkering. Det blev lite jobbigt... En annan resenär erbjöd sig att hålla Mila, som nu var glad som tur var medans jag fixade till allt. Vi kunde inte ha vår väska på vår vagn eftersom den andra kvinnans bebis låg o sov i sin vagn och jag var skraj att väskan skulle välta över honom. Väskan upp på hyllan alltså och vi i våra säten!
Resan gick bra, Mila flörtade med de som satt mittemot oss. När det var drygt en halvtimme kvar bestämde jag fick för att göra något åt vagnen som jag visste att jag inte skulle få ut själv. Fick mecka isär vagnen, och gå med varje del genom hela vagnen till den andra sidan för att jag skulle få ut den. Väska, chassi och liggdel. Hade oroat mig för det ända sen vi satte oss ner. Mila var iallafall glad, hon blev lite pipig ett tag men fick då mat så allt var frid och fröjd...tills... hon gjorde en rejäl ansträngning i sin blöja. Alltså, ni fattar nog inte, en REJÄL ansträngning. Detta upptäckte jag när det var 8 minuter kvar av resan och jag skulle sätta på henne overallen. Jag blev kletig på hela handen. Fick springa till toaletten, fälla ner världens minsta skötbord a ´la 70-tal i brunt skinn. Det lutade så jag fick hålla emot med låret. Klä av Mila alla hennes kläder, leta reda på en platspåse för smutskläderna och nya kläder längst ner i skötväskan och byta på henne. När vi kom ut ur toaletten stod tåget nästan på perrongen så det var bara att kuta tillbaka till vår plats och klä på henne. Skrik och gråt självklart, jag var ju själv nära på att börja böla.
När vi väl skulle av var jag smått panikslagen och "bad" (snarare beordrade) en snäll kvinna om hjälp. Jag langade av väskan och en ylande Mila, väntade tills en massa kids med skidor gått av och fick sedan hjälp av en man med att få av vagnen. Tror de tyckte rejält synd om mig. Att ta sig till stationshuset i djup snö med en gigantisk väska, Mila i bilstol och vagn var en baggis emot hur det varit på tåget. Mila slocknade så fort jag också kommit av och sov sen tills min mamma kom och mötte upp oss. Sedan gnällde och skrek hon i princip hela vägen upp till Falun, med några avbrott för sömn och mat. Tror inte att hon tycker om att det blir så mörkt i bilen för hon tystnar så fort man tänder en lampa.

Nu är vi iallafall framme i Falun och det är ju skönt! Har inget emot att åka tåg med henne fler gånger, men då med en smidigare vagn och med en nyskiten Mila. Är fortfarande spänd och slut i kroppen efter den pärsen! Men nu väntar lugna dagar med mormor och moster och kusiner!!!